Mekaniska musikinstrument har förekommit åtminstone
sedan 1500-talet. Människan har alltid fascinerats av instrument som spelar själva. I slutet av 1700-talet utvecklades det s.k. flöjturet som är ett golvur med inbyggd självspelande orgel. Denna har ungefär två oktaver pipor och spelas av en roterande stiftvals av trä med islagna mässingspiggar och märlor som lyfter tangenter som öppnar ventiler. Ett vevstakssystem pumpar bälgar som förser orgeln med luft. Allt drivs av ett lod via ett urverk.
Detta flöjtur är tillverkat av orgelbyggaren Pehr Strand i
Stockholm (1756-1826). Här har tekniken förfinats så att
stiftvalsen kan bytas och olika stycken spelas. Till detta instrument
finns 13 stycken valsar. Dessa är dessutom programmerade
i spiral så att man får in ett stycke på drygt tre minuter på varje vals.
Musiken är till stor del hämtad från ”Musikaliskt Tidsfördrif ” som
gavs ut av tonsättaren och nottryckaren Olof Åhlström i Stockholm.
Detta instrument kan betraktas som ett stycke avancerad datateknik från
1700-talet, i detta fall dock mekanisk. En skiva med alla rullarnas
musik kan köpas i museets butik eller via hemsidan
(Flute Clocks in the Nydahl Collection).
Flöjturen ingår i instrumentkategorin mekaniska instrument,
och är av stort intresse för dagens instrumentforskare då
man ur deras musik kan utvinna en hel del värdefull information
om repertoar och uppförandepraxis från äldre tider.
I Nydahls samling finns flera exemplar och även ett antal
speldosor, förutom det här fungerande gustavianska Stranduret
från 1795. IMK001.
